Varför är utbildningsministern/folkpartiledaren Jan Björklund så arg på “1968″? Frågan dök upp under De Svenska Historiedagarna i Växjö tidigare i höst och gav inspiration till en krönika i senaste numret av tidskriften Tiden. Eftersom Tidens artiklar bara sporadiskt läggs ut på nätet kan du också läsa texten här nedanför:

Den som trodde att årtal inte längre är särskilt viktiga i den politiska historien har inte mött Jan Björklund. När jag lyssnar på utbildningsministern, som invigningstalar på De Svenska Historie­dagarna i Växjö, är det ett årtal som kommer tillbaks med nästan manisk regelbundenhet: 1968. Björklund är väldigt arg på ”1968” i allmänhet och på ”68-vänstern” i synnerhet.

Det mesta som är fel i hans värld, och det är mycket, skylls på denna ondsinta grupp som tydligen har lyckats totalt dominera och ruinera Sverige under nästan 40 år. 68-vänstern får skulden för att den svenska skolan är en av världens sämsta och att svenska elever i princip inte längre kan läsa eller räkna. 1968 års vänstervåg är också orsaken till vår tids rådande ”historielöshet”, och bär ansvaret för att historie­ämnet systematiskt har monterats ner i skolan.

Nu vill Björklund i ett enda reformatoriskt jättedrag åstadkomma ett värderingsskifte av samma dimension men motsatt typ som 1968, och till sitt huvudanförande efter lunchen ”utlovar han en uppgörelse med 1968 års kulturradikalism”. Det låter riktigt intressant; ett generalangrepp mot en hel generation och dess förhoppningar, dess­utom från en person som föddes 1962 och därför inte rimligen kan ha några djupare egna erfaren­heter av 1968.

Tyvärr verkar Björklund glömma bort vad han nyss lovat och av anförandet blir mest en snäll uppräkning av sympatiska mål som att uppgradera skolans kunskapsuppdrag och tillåta histora att existera på schemat i sin egen rätt, utan krav om att vara omedelbart produktiv. Med sådana paroller har man förstås lätt att få allierade bland alla historieintresserade, och Björklund drar ner applåder på historiedagarna.

Men vad menar han egentligen med historia och varför är 1968 ett rött skynke för honom? Jag tror att frågorna hänger ihop. För det första bör man nog vara klar över att ”1968” inte var något plötsligt explosivt utbrott av revolutionär energi, utan snarare kulmen på en lång process av omprövning och ifrågasättande som hade startat redan under 1950-talet.

1968 ska alltså ses mot bakgrund av de radikala förändringarna i samhällsklimatet – den svårfångade tidsandan själv. Vad som hände var att efterkrigstidens långa och harmoniska tillväxtepok, med den norske statsvetaren Johan P Olsens ord ”ett ’lyckligt ögonblick’, en period när de överordnade målen för samhällsutvecklingen var relativt klara och medlen relativt väl förankrade”, tycktes ha nått sitt slut.

”Välfärdismen” ersattes under 1960-talet av ett växande ifrågasättande av materialism, teknikoptimism och av hela den västerländska livsstilen. Samtidigt hade den tidigare så stabila ekonomiska tillväxten börjat mattas av och de första miljölarmen dykt upp. Därmed började tilltron till det bestående samhället att vackla, och nya sociala rörelser som vänsterrörelsen, fredsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen begärde företräde.

De så kallade alternativrörelserna misstrodde som regel central maktutövning, symboliserad i begreppet ”det starka samhället”, och förordade olika alternativa lösningar inom en rad samhällsområden. Men man förenades mera av samhällskritiken och en känsla av nödvändigt uppbrott – alltså vad man var emot – än vad man var för, vilket demonstreras av den epidemiska splittringen i allt mindre grupper och sekter. Blå tåget har fångat 1960-talets politiska stämningar kanske bäst av alla:

”60-talet kom och gick,
Öppet som ett ögonblick.
Uppror och förförelse,
allt var liksom i rörelse.”

Ur denna breda, brokiga och bråkiga rörelse, liberal och till och med konservativt tillbakablickande likaväl som socialistisk och utopisk, kom också krav på en annan sorts historieskrivning. Man var trötta på den ”stora” historien, den som handlar om kungar, krig och fornstora dagar. ”Historien” blev folklig, lokal, klassmedveten, snarare än nationell, ”politisk” och traditionsbevarande.

Historien skulle berättas underifrån, spegla de vanliga människornas verklighet, och det var ur den nya historieuppfattningen som till exempel ”Gräv där du står”-rörelsen på 1970-talet uppstod. Den kan man knappast kalla historielös, däremot kunde den kanske uppfattas som en utmaning mot samhällets etablisemang.

Jag tror att det är just här som skon klämmer. För när Jan Björklund plockar exempel på historiekunskaper som tydligen saknas i dagens skola är det den stora nationella historiens hjältedåd som återuppstår. Och om man tänker på att 68-generationen gjorde uppror mot just det som Björklund står för, disciplin, ordning, nationen som självklar politisk arena, historien berättad uppifrån, är det ännu lättare att begripa varför han är så fixerad vid årtal.

Björklund porträtteras ofta som skolans reformator och historieämnets räddare. Men det han vill rädda verkar vara Sverige, och historien, som den var före 1968. Nästa år är det 40 år sedan 1968. Inför det jubiléet slänger utbildningsministern ut en provokation som angår många fler än historiker och historielärare. Den som applåderar hans omsorg om skolans kunskapsuppdrag bör nog fundera ett par gånger över vilka sorts kunskaper, och vilken typ av historia, det egentligen är han vill återupprätta.

Inlägget postades tisdag 6 november 2007 klockan 5:25 e m och finns under Diskuterat, Historiskt, Länklista. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.