I oktober led jag av total minnesförlust under två långa veckor. Min nya MacBook drabbades av hårdiskkrasch och medan den befann sig på service levde jag i ett ångestfyllt minnesvacum. Backup fanns inte, för vem räknar med att en alldeles nyinköpt dator ska haverera? När datorn kom tillbaks kunde jag rekonstruera det mesta på den kraschade disken utifrån digitala minnesfragment. Men en god del av e-post, bilder och dokument är försvunnet för alltid någonstans i cyberspace.

Läs resten av den här krönikan i senaste numret av tidskriften Tiden här nedanför:

Idag har datorn blivit vår viktigaste minnesbank och kommunikationscentral. Det är i datorn vi organiserar livet, håller kontakt med världen och förvarar det personliga arkivet. Datorn är på många sätt en fantastisk maskin, svår att klara sig utan, men när den kraschar står vi där helt utlämnade åt glömskan. Baksidan av samhällets snabba digitalisering stavas därför ökad sårbarhat och accellererad flyktighet.

Framför allt är det de digitala lagringsmediernas opålitlighet och korta livslängd som riskerar att bli en framtidsbomb. Runstenar har stått i tusen år. Pappersdokument överlever i århundraden. En hårddisk eller en CD varar kanske 10 år om man har tur, sedan måste innehållet kopieras över till ett nytt medium om det inte ska förstöras. Så får man hålla på, kopiera och konvertera, tills någon i en framtid eventuellt knäcker den digitala långtidslagringens gåta.

Den olösta problematiken kring digital långtidslagring har en laddning som borde göra den politiskt intressant, eller brännbar. Bandrullar, hårddiskar, disketter, CD-skivor och andra digitala lagringsmedier har redan börjat förstöras i svenska arkiv och bibliotek. Och nedbrytningsförloppet är snabbare än någonsin tidigare i historien. Informationsförlustens hastighet verkar stå i direkt proportion till teknikens inbyggda snabbhet.

Än så länge är de digitala informationsbärarnas obeständighet framför allt minnesinstitutionernas problem, Om två år eller kanske redan i morgon kan problemet ha blivit allas vår ångest. När våra personliga minnen - semesterbilderna, mejlen, dagboksanteckningarna – på bred front börjar erodera, då har också tiden kommit att utkräva ansvar av beslutsfattare som inget gjorde fastän problemet var välkänt.

Omvänt kan man lugnt förutspå att den digitala långtidslagringen har en enorm politisk och  ekonomisk potential. I giftemålet mellan kulturarv och tillväxt finns grunden för en ny världsindustri. Den som hittar lösningen på långtidslagringens problem blir näste Bill Gates. Därför är det förunderligt att så lite innovationskraft, så magra ekonomiska resurser och så få politiska tankar ägnas åt saken i ett land som vill kalla sig världens ledande IT-nation.

I de senaste årens många policydokument på området finns allmänna formuleringar om betydelsen av att kulturarvet digitaliseras så att fler människor få tillgång till vårt gemensamma minne. Vackert så. Samtidigt är det just i överföringen till digitala informationsbärare som bevarandets nyaste och kanske svåraste problem uppstår. Om denna fundamentala samhällsparadox ordas dock knappast alls i rapporterna.

För mig, som varje dag arbetar med digitaliseringens möjligheter och problem, känns det som om det politiska system har missat något väsentligt, nämligen att strategier måste handla om att urskilja de stora dragen på den politiska kartan och sedan kunna styra så att man når sina långsiktiga mål. Samt förstås att våga mobilisera nödvändiga resurser och översätta dem i en tydlig handlingsagenda som vinner förtroende eller i alla fall respekt.

Traditionellt handlar politik om att stifta lagar och om att fördela resurser. Men det är just i översättningen mellan problemanalys och handlingsrekommendationer som dagens politiska tänkare tappar kraft. Därför skapar de mest nya bidrag till det svällande politiska ordmolnet, snarare än de strategiska planer som det politiskt svaga och ekonomiskt fattiga kulturarvsområdet skulle behöva för att våga gå vidare in i det digitala samhället.

Möjligen ska man läsa ointresset för det digitala samhällets mera problematiska sidor som en tidssignal. Samtiden brukar ju ibland beskrivas som ett postpolitiskt tillstånd. Med det menas att det politiska systemet medieanpassas till utspel med fokus på symbolfrågor och karismatiska personer, Det blir viktigare för politiker att synas, lära sig hantera media och låta handlingskraftiga i TV än att uppnå verkliga resultat.

I postpolitiken har visioner och långsiktiga strategier inte längre något utrymme. Med följd att de stora, och därför svårlösta, samhällsproblemen ofta sopas under mattan eller skjuts på en obestämd framtid. Men utan minnesbärare inget minne, och inget kulturarv. Så enkelt kan den digitala långtidslagringens dilemma formuleras. Aldrig har det funnits så mycket information, men mänskligheten har heller aldrig haft så dåligt minne, eller gjort så lite åt saken.

Inlägget postades fredag 7 december 2007 klockan 4:41 e m och finns under Digitalt, Diskuterat, Historiskt, Länklista, Politiskt. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.