Ryktet om dagstidningens död är betydligt överdrivet. Få medier har någonsin lagt sig ner för att dö som en gång dinosaurierna, med undantag möjligen för röksignaler. Ändå frodas föreställningen om att nya medier omedelbart ska ta död på sina föregångare. Om detta skriver jag i senaste numret av tidskriften Tiden. Texten kan du också läsa här nedanför.
Igår igen. Morden i Midsummer (”Samla hela serien!”) med Expressen. Och köper man Aftonbladet får man Asterix & Obelix. En annan dag någon DVD med Hugh Grant, eller valda delar ur världslitteraturens klassiker. Vi måste mutas, numera, för att köpa kvällstidningarna. Det räcker inte med med de nyheter och skvaller som redaktionen lyckas gräva upp på egen hand.
Man kan undra vad det gör med självkänslan att arbeta på ett medium som tror så lite på sin egen förmåga, vars löpsedlar skriker ”vårt innehåll suger, men om du köper oss ändå får du en DVD!” Fast å andra sidan, det är ju glädjande att kvällspressen har blivit kulturspridare på gamla dagar. Man tycker bara att det vore enklare att köpa DVD:n/boken direkt, utan att behöva ta omvägen över tidningskiosken.
Det är alltså lätt att tala om kris. Kvällstidningarna verkar onekligen trötta och utrotningshotade. I det nya medielandskapet regerar Internet. Vilket i så fall stämmer bra överens med föreställningen om att olika medieformer i första hand är konkurrenter till varandra. Men i detta tankespår om att nya, pigga medier omedelbart ska ”ta död på” sina utslitna företrädare ligger ett feltänk.
Enligt det som kan döpas till dinaosarieteorin måste ett äldre medium försvinna när ett annat och nyare uppenbarar sig på arenan. I IT-revolutionens kölvatten har bokens, tidningens och även radions och TV:ns snara hädanfärd därför predikats otaliga gånger. Liksom budskapet att dagstidningen skulle försvinna när TV:n anlände.
Ändå tycks de gamla medieformerna leva vidare även sedan världen inträdde i den digitala eran. Orsaken är förstås att ryktet om deras död som vanligt är betydligt överdrivet. Det är lite svårt att förstå var ifrån dinaosarieteorin kommer, om den inte helt enkelt uppstår i varje tids hybris över att vara ett epokskifte eller en historisk brytpunkt.
Betraktar man de moderna mediernas historia är det hur som helst svårt att hitta exempel på att något enda medium egentligen dött (jo, röksignaler kanske). Nya medier ersätter, med få undantag, inte gamla. Regeln tycks istället vara att gamla och nya medieformer kompletterar och förbättrar varandra, och över tiden ofta ingår ett slags symbios.
Tidningen försvann ju inte för att radion kom. Den fick ett delvis omformulerat uppdrag: snarare än att vara snabbast blev den djupare, mer långsiktig och orienterande. Radion dog inte när TV:n dök upp, och inte heller försvann biografen när videobandet gjorde entré.
Idag lever kvällspressen till stor del på skvaller om TV-kändisar (när den inte säljer DVD-filmer). TV:s dokusåpor använder i sin tur kvällspressen som annonstavlor för att locka tittare. Hur blev Bonde-Fredrik 2007 års hetaste kändis? Med hjälp av kvällstidningarna förstås. Nya böcker och filmer hårdlanseras i radio och tv. Bloggar och webbplatser älskar i sin tur att referera till varandra, och till andra medier.
Istället för en situation där gamla medier trött släpar sig till elefantkyrkogården för att dö, ser vi ett landskap där mediefloran blir alltmer sammansatt, med alltfler medier som står till medborgarens förfogande, där alltfler möjligheter öppnas - åtminstone i teorin. För paradoxalt nog går samma utveckling hand i hand med en mediekoncentration där alltfler medier styrs av allt färre ägare.
I det nya digitala medielandskapet kan innehåll dessutom röra sig lättare mellan olika medieformer och i princip kan vem som helst starta TV-redaktion, skivbolag eller bokförlag. Därför är det en föråldrad tanke att olika medier skulle vara separata kanaler som flyter fram oberoende av varandra, eller som för den delen ägnar sig åt att kannibalisera på äldre kollegors kadaver.
Istället borde vi föreställa oss en kommunikativ sfär där medieformer hela tiden pratar till varandra, kompletterar och förbättrar, lånar eller stjäl, ingår allianser och bildar intima parförhållanden, snarare än att bekämpa och krama livet ur varandra. Aftonbladet är inte längre bara en kvällstidning: det är en radiostation, en webbplats, ett bokförlag, en TV-kanal, allt i samma digitala förpackning.
Man kan roa sig med att överföra resonemanget till ett större plan. Är det inte ungefär likadant med organisationer, statsbildningar och samhällen? Vi vill så gärna tro att historien innehåller tydliga brytpunkter när gamla ordningar går under och nya föds. Men bakom den revolutionära ytan lever det förflutna ofta kvar, förunderligt intakt.
Gick Rom någonsin under, egentligen? Eller lever vi i en sorts moderniserad version av den antika världen? Försvann industrisamhället, eller lever det kvar strax under informationsålderns yta som förutsättning och modell för den svällande tjänstesektorn? Samhällen ersätter inte varandra, de överlagras. Kanske är det detta som kvällstidningarna lär oss. Ett sätt att förstå historien, och vad den gör med oss.
Inlägg (RSS)