Det allvarligaste med den pågående finanskrisen är att tron på framsteget  riskerar att försvagas eller sluta fungera. Då kan det gå som efter börskraschen 1929 - destruktiva och irrationella krafter sätts i rörelse. Världen efter 2008 kommer, liksom efter 1929, att vara väsentligen annorlunda. Om detta skriver jag i senaste numret av tidskriften Tiden. Texten kan du också läsa här nedanför:

Historien sänds inte i repris, men bland tycks den plagiera sig själv. Parallellen mellan dagens skenande finanskris och börskraschen 1929 känns redan utsliten. Ändå är den ofrånkomlig. Perioden 1929-1933 var ett av världshistoriens formativa moment. Den representerade slutet på en era och början på en annan. Mycket talar för att vi står i ett liknande epokskifte just nu, även om det finns en del viktiga skillnader.

Med börskraschen och den stora depressionen nådde den oreglerade industrikapitalismen vägs ände. Det glada 1920-talet övergick i ett bistert 1930-tal när den uppblåsta spekulationsbubblan brast och världsekonomin drabbades av sitt djupaste och mest dramatiska fall någonsin. Eftersom ekonomin redan då var global spred sig krisen snabbt från USA till Europa och den övriga världen

Det som började med säljpanik på New York-börsen den 24 oktober 1929 övergick i ekonomisk depression med hög arbetslöshet och fallande produktion. Aktiekurserna fortsatte att sjunka under de första åren av 1930-talet. Först mot slutet av decenniet hade världen börjat återhämta sig, bara för att störtas i krig - även det ett barn av krafter som depressionen släppte loss.

Vad som gjorde krisen så djup var inte bara att stora ekonomiska värden utraderades utan framför allt att den rörde vid vår civilisations livsnerv, framstegstanken, tron på ständiga förbättringar både i det stora och det lilla. Det är framstegstanken som motiverar oss att skaffa en utbildning, gå till jobbet, bilda familj och spara för framtiden. I normala tider fungerar den som ett effektivt bränsle för samhällsmotorn.

Men människor som just har förlorade alla sina besparingar och kastats ut i misär har förstås svårt att se en framtid. Och börjar man tvivla på framsteget sätts farliga, irrationella krafter i rörelse. Nazisterna i Tyskland var fram till börskraschen bara ett marginellt parti, men de dåliga tiderna gav Hitler hans chans. Genom att spela på desperation och misstro mot Weimarrepublikens politiker kunde han ta makten 1932.

Den stora depressionen blev därmed också demokratins kris. Men inte överallt. I Sverige steg socialdemokraterna fram som det dominerande partiet. Folkhemmet lanserades som en överideologi och staten tog en aktivare roll för att få igång ekonomin och bekämpa arbetslösheten. I USA sjösatte president Roosevelt sin New Deal, med stora satsningar på offentliga arbeten.

Den moderna välfärdsstaten uppstod ur erfarenheterna av börskraschen och den oreglerade marknadens farliga förmåga att pumpa upp fiktiva värden. Ekonomer som Keynes i Storbritannien, Myrdal och Ohlin i Sverige utformade de teoretiska grundvalarna för en politik som kallades blandekonomisk. Inget blev detsamma efteråt. Världen efter 1929 var väsentligen annorlunda, med större plats för politiken.

Rimligtvis kommer även den nuvarande krisen att bli djup och långvarig. När jag skriver det här fortsätter varslen att strömma in. Den stora uppgiften de närmaste åren kommer att handla om hur människors framtidstro ska renoveras när kanske både jobb och besparingar har försvunnit. Men hur ska det gå till? Frågan pockar på ett trovärdigt svar.

Det är lätt att vara skadeglad nu när vi så tydligt ser vart nyliberalismens människoblinda ideologituggande har lett. Och visst, ekonomer och politiker som avsiktligt monterat ner ekonomins skyddsbarriärer förtjänar att släpas till skampålen eller utsättas för en hårdför genomlysning i regi av Forum för levande historia. Men det räcker inte med råskäll på ansvarslösa nyliberaler, om än så välförtjänt.

Den spekulationskarusell som just har skurit ihop uppstod ur en feberdröm som omfattat många fler, och nu drabbar många fler, vilket gör ämnet för allvarligt för att användas till politisk pajkastning. Att återskapa tron på framsteget handlar rimligen inte i första hand om vedergällning mot de ansvariga för finanskrisen, om utan om att forma en politik som riktar in sig mot människors vardag.

Därför är det illavarslande att både media och politiker hittills nästan uteslutande riktat uppmärksamheten mot banker och finansmarknad. Förtroendet för banksystemet är förstås fundamentalt. Men det är förtroendet för demokratin också. Om vi vill hålla de mörka krafterna borta från den politiska arenan måste helt andra frågor sättas i fokus under de kommande åren.

Inlägget postades onsdag 22 oktober 2008 klockan 3:53 e m och finns under Historiskt, Kommenterat, Länklista, Politiskt. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.