Rätt ofta beskrivs det som något helt extraordinärt och nästan skämmigt att socialdemokraterna kanske kommer att ingå i en koalitionsregering efter valet 2010. En socialdemokratisk regering bör tydligen stå helt och hållet på egna ben, om den ska vara något att ha.

Jag hörde strax före jul hur Mona Sahlin i en TV-soffa uttalade sig om samarbetet med v och mp att det var första gången som socialdemokratin skulle komma att gå i koalition. Så ser det historiska minnet ut. Men minnet är kort i detta fall. För faktum är att den allra första regering som socialdemokratin ingick i var just en koalitionsregering.

I senaste numret av tidskriften Tiden skriver jag om den långa tradition av regerande i koalition med andra som är en viktig del av den socialdemokratiska framgångshistorien. Du kan också läsa resten av krönikan här nedanför:

I andrakammarvalen revolutionsåret 1917 gick den tidens vänsterpartier – socialdemokraterna och liberalerna - starkt framåt och deras röstetal räckte gott och väl till majoritet. Efter att ha kämpat för att behålla högerns män vid statsrodret in i det sista tvingades kungen Gustaf V att ge sig och parlamentarismen fick därmed sitt slutliga genombrott i Sverige.

Liberalen Nils Edén blev statsminister med Hjalmar Branting som finansminister, en post som han förresten vantrides så starkt med att han blev sjuk och avgick efter bara några månader. Vänsterregeringen satt dock kvar tills den sprack på en kommunalskattefråga 1920 och efterträddes av en rent socialdemokratisk ministär med Branting som statsminister.

Efter 1920-talets parlamentariska kaos med flera kortvariga minoritetsregeringar som avlöste varandra stabiliserades det politiska landskapet i början på 1930-talet när Per-Albin Hansson bildade sin första regering och från 1933 kunde stödja sig på bondeförbundet genom den s.k. kohandeln.

Samarbetet fungerade så bra att Per-Albin ingick en formell koalition med bondeförbundet redan hösten 1936. Bondeförbundet fick flera tunga poster som försvars- och justitiedepartementen. Den regeringen satt kvar tills den avlöstes av krigsårens samlingsregering 1940-1945, där alla partier utom kommunisterna ingick.

Vid krigsslutet upplöstes samlingsregeringen och Per-Albin regerade vidare ensam. Men redan i början av 1950-talet var det dags för regeringssamarbete igen. Åren 1951-1957 styrde Tage Erlander landet i koalition med Gunnar Hedlund och bondeförbundet/centern. Hedlund själv fick den viktiga men ganska anonyma posten som inrikesminister. Koalitionen höll fram till 1957, när föll på ATP-frågan.

Under de första 40 åren av demokratiskt statsskick i Sverige var det alltså regel och inte undantag med koalitionsregeringar, och fullt normalt att socialdemokraterna ingick i dem som en viktig koalitionspart. Det är först under de senaste 40 åren, och framför allt under enkammarriksdagens tid efter 1970, som vi har vant oss vid att socialdemokratin styr ensam när den sitter vid regeringsmakten.

Men det är inte heller en helt riktig bild. I bakgrunden har det som regel funnits ett eller flera stödpartier. Koalition eller inte - socialdemokraterna har under nästan hela sitt långa regeringsinnehav varit tvungna att luta sig mot andra. Bara vid två tillfällen har man haft egen majoritet: efter valen 1940 och 1968.

Den svenska socialdemokratins historiska framgångar vilar alltså till rätt stor del på förmågan att förhandla och kompromissa med andra. Med tiden har man utvecklat en stor skicklighet i just detta att regera utan att ha egen majoritet i riksdagen. Vilket kan vara bra att komma ihåg när vi konfronteras med den nyliberala bilden av 1900-talets Sveriges som en socialdemokratisk enpartistat.

Så vad är nytt i det nya? Möjligen att socialdemokraterna den här gången öppet planerar för en koalitionsregering tillsammans med vänstern och miljöpartiet redan före valet. Väljarna har alltså bättre insyn i och inflytande över regeringsfrågan än tidigare. Det borde inte vara något att skämmas över.

Inlägget postades fredag 3 april 2009 klockan 10:12 f m och finns under Diskuterat, Historiskt, Politiskt, Publicerat. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.