En morgon i april stod jag i mitt fönster här på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och såg hur TV-bussarna rullade upp i en halvcirkel framför LO mitt över gatan. Ur bussarna myllrade en armé av reportrar, ljudtekniker och kameramän. Det såg ut som ett medeltida fälttåg med belägringstrupper som inneslöt en fientlig borg: ingen journalist släpptes in, ingen från LO-ledningen kom ut på hela dagen.
En belägring var väl också ungefär vad scenen handlade om: Drottning Vanja av LO i den mäktiga borgen belägrad av de envisa mediatrupperna. Jag kan tänka mig att den scenen var tacksam reklam för fackföreningsrörelsens motståndare. Här satt det maktfullkomliga facket och tog skydd bakom sina befästa murar i maktens kvarter medan vanligt folk där hemma rasade över AMF-härvan.
Det förflutna borde vara en styrka och en tillgång, men det kan också bli en belastning. Kvarteren runt Norra Bantorget i Stockholm är helig mark för den svenska arbetarrörelsen. Här demonstrerar man, här vårdar man sina monument, här har man sina kontor. Så har det varit i 100 år, en tid så lång tid som skapat traditioner så djupa att man kanske slutar fundera på vad som en gång var syftet.
Resten av den här krönikan kan du läsa i senaste numret av tidskriften Tiden. Du kan också läsa den här nedanför:1909, storstrejkens år, var Stockholm en arbetarstad. Man bodde och arbetade på Söder och Kungsholmen, i Vasastan och t.o.m. på Östermalm. Norra Bantorget och Folkets hus på Barnhusgatan var naturliga samlingsplatser för Stockholms arbetare. Det blev alltså en ganska självklar sak att fackförbunden skulle ha sina högkvarter i närheten. Att ta plats i stadens centrum var också en politisk signal mot överheten.
Dock, tiderna förändras. Numera befolkas innerstaden mest av över- och medelklass. De flesta vanliga arbetsplatser har fått maka på sig för bankpalats, myndighetskomplex och reklambyråer. Men medan arbetarrörelsens medlemmar har flyttat med jobben ut till förorterna biter sig arbetarrörelsens organisationer fast kring Norra Bantorget. Och har själva kommit att uppfattas som överhet.
2009 är arbetarrörelsen en främling i stadskärnan. Norra Bantorget domineras numera av det nya blanka lyxhotellet Clarion Sign och av exklusiva bostäder och kontor som byggs på det gamla spårområdet mot Klara sjö. Själva LO-borgen, som en gång gav en hunsad arbetarklass trygghet och självmedveten styrka utstrålar nu bara tom makt på ett gammaldags omaskerat och arrogant sätt.
Hur man uppfattas av sig själva och andra har betydelse, särskilt i ett mediesamhälle. SAF har för länge sedan flyttat från Blasieholmen. SAF finns inte ens längre. Men LO och dess medlemsförbund bor kvar i sina stenhus som om ingenting hänt sedan 1960-talet, vårdande sina traditioner. Priset som man betalar är att förknippas med det förflutna snarare än med framtiden.
Det är svårt och plågsamt att bryta upp från sina invanda miljöer, men ibland alldeles nödvändigt. Ett av flera inslag i en radikal förnyelse av den svenska arbetarrörelsen borde vara att riva LO-borgen, och bygg nytt. Eller ännu hellre - sälja den och flytta till områden där medlemmarna lever och arbetar idag. Arbetarrörelsen måste finnas hos arbetarklassen om den ska ha något berättigande.
Jag inser förstås att detta är lättare sagt än gjort. Traditioner skulle ju inte vara traditioner om de inte var djupt rotade i sådant som vanor och medvetanden. Jag begriper också att jag kanske talar mot mina egna intressen som rörelsens minnesbevarare. Även Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har ju haft sina lokaler här vid Norra Bantorget mitt i Stockholm under mer än 100 år.
Men för arbetarrörelsen kan det aldrig vara ett självändamål att leva vidare under ett mer eller mindre permanent belägringstillstånd i en främmande och alltmera fientlig miljö. Då dignar man under traditionernas tyngd. Jag tror också att det är viktigt att förstå varför och hur vi bäst ska bevara det förflutna. Att bo kvar i miljöer som har förlorat sin ursprungliga funktion är ett beteende som passar bäst på Skansen.
Inlägg (RSS)