Vad hände egentligen med e-demokratin? Inte så mycket. För tio år sedan stod e-demokrati högt i kurs bland de visioner som Internetrevolutionen skapade. Sedan dess har utvecklingen stått stilla, sett ur svenska myndigheters och politikers perspektiv. Medan nätet, nätanvändningen och nätanvändarna utvecklats har mycket få, om några, demokratiska reformförslag – med eller utan e framför – genomförts.

Under 2000-talet har informationstekniken snarare förknippats med en rad repressiva åtgärder i pirat- och terroristjaktens spår. FRA-lagen, Ipred och ACTA är bara de senaste i raden. Den nya teknikens demokratipotential har istället förverkligats utanför politikens formella strukturer; bland nya rörelser och nätverk, och i de sociala medierna.

Det är när dessa perspektiv kolliderar som vi ser att samhället, och politiken, har fått en ny digital dimension. I detta klimat är det inte realistiskt att förvänta sig satsningar på e-demokratisk försöksverksamhet eller reformer av folkstyret i deliberativ riktning. Anspråken på det politiska systemet bör tills vidare inskränkas till minimikravet att åtminstone inte ytterligare försvåra eller förhindra kommunikationen på nätet, eller inskränka de demokratiska praktiker som växt fram där. Kort sagt: låt det nya vara i fred och utvecklas i sin egen rätt.

Det skriver jag tillsammans med medieforskaren Kajsa Klein i ett antologibidrag till boken Med eller motborgare: maktdelning, utgiven av nätverket D2D.

Inlägget postades tisdag 9 juni 2009 klockan 10:41 f m och finns under Digitalt, Historiskt, Publicerat. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.