Pendeln svänger, och när den svänger slår det alltid rejält åt bägge hållen. Just nu möter man överallt och ständigt ungefär samma karikatyrbild: samhället består av idel kunder, företag och entreprenörer, och inte just något mera. Därför är det lite konstigt att höra den ständiga klagolåten om att entreprenörer och entreprenörskap inte har fått någon plats i svensk historieskrivning.
Svenska Dagbladets ledarsida ondgjorde sig för ett tag sedan över att historien om vår väg till välfärd och välstånd fylls med politiker och fackföreningar, men knappast har ett ord till övers för företag och företagare. Det är bara ett exempel av många på en självömkan som nästan kunde låta underhållande om det inte vore så att den också bär på en rejäl lust att sudda ut, skriva om och ta revansch.
Fortsättningen på den här krönikan finns i senaste numret av tidskriften Tiden. Du kan också läsa den här nedanför:
Att företagen skulle vara missgynnade på bekostnad av den socialdemokratiska framgångssagan är möjligen en antik uppfattning med rötterna i 1970-talet. Då kom ju ”Historieboken” av fyra avhoppade Konstfacksstudenter som berättade kolonialismens och kapitalismens historia ur ett vänsterperspektiv. Deras seriebok såldes i 70 000 exemplar och översattes till åtta språk. Åtskilliga historielärare använde den i undervisningen.
Det var länge sedan. När jag skummar dagens bokflöde tycker jag snarare att det är det motsatta budskapet som slår igenom med öronbedövande styrka: Det var fria företagare som en gång byggde Sverige. Och det som de skapade har politiker och fackföreningar sedan gjort sitt bästa för att riva ner eller slösa bort. Entreprenören är historiens hjälte, företagen välfärdens skapare. Ungefär så har visan gått i minst 10-15 år.
Från Timbro och andra politiskt korrekta tankesmedjor kommer en lång rad av böcker som alla bär samma grundbudskap. En del av dessa böcker ges dessutom ut som läromedel och kan beställas gratis i hela klassuppsättningar – en frestelse som förstås är svår att motstå för fattiga skolor. När jag söker på sajten utbudet.se hittar jag snabbt tre historiska titlar från Svenskt Näringsliv, som i olika varianter förklarar att det är entreprenörerna som gjort oss rika.
Hur kan man då klaga på snedvridning i svensk historieskrivning? Vad är egentligen problemet? Handlar det om en paradoxal brist på självförtroende mitt i den marknadsliberala segeryran, eller om en vilja från näringslivets propagandaorganisationer att ensamma och utan konkurrens få dominera det historiska landskapet? Eller är det kanske ett gammalt dåligt samvete som spökar?
Om näringslivsprofiler och företag ibland har förekommit sparsamt i historieböckerna så har företagen själva en hel del skuld i saken. Ända tills helt nyligen har många företagsledningar nämligen betraktat den egna historien som osäljbart skräp. På arkivmaterial kunde man ju inte göra några pengar. Att det förflutna kan vara en resurs i profilering och globalt varumärkesbyggande är en väldigt nyvunnen insikt.
Arbetarrörelsen insåg däremot tidigt betydelsen av den egna historien, inte minst kanske därför att ingen annan gjorde det. Ville man sätta spår i historieböckerna och i skolans historieundervisning så fick man själva ta ansvar. Så kom det sig t.ex. att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek grundades redan 1902, medan det dröjde ända till 1974 innan det som idag är Centrum för Näringslivshistoria kom till.
Idag borde vi kunna enas om att historien inte kan läsas utifrån några enfältsförklaringar, utan måste förstås som ett mera komplicerat samspel mellan olika krafter. Välfärden har väl knappast skapats av fack och politiker, men inte heller av företag och entreprenörer alldeles på egen hand. Istället har den uppstått i det ofta konfliktfyllda mötet dem emellan. Först i efterhand har man i regel sett och förstått intressekampens positiva dynamik.
Historien har ofta varit ett politiskt slagfält. Men när den kokar ner till frågan om hur välstånd uppstår - genom uppfinningar, företagande och handel, eller genom förhandlingar, fördelning och regleringar - mår den definitivt bäst av att betraktas utan ideologiska glasögon. Att näringslivets har sin alldeles berättigade plats i den allmänna historieskrivningen och i historieundervisningen betyder alltså inte att andra perspektiv måste trängas ut eller förminskas.
Historien borde ha utrymme för både Lars-Magnus Ericsson och Per-Albin Hansson. Annars är man inne på oroande totalitära tankespår.
Inlägg (RSS)