Berlin. En fantastisk stad där det förflutna har en intensiv, ibland påträngande närvaro. Den 9 november, kvällen för ”Die Mauerfall”, fastar vi i det enorma folkhavet halvvägs mellan Potzdamer Platz och Brandenburger Tor, alldeles vid det nya minnesmärket över Förintelsen; Das Denkmal für die ermordeten Juden Europas.

Om man vill studera 1900-talets totalitära ideologier är Berlin en mycket lämplig plats. Här kan man besöka Gestapos tortyrkällare och provsitta Stasi-chefen Erich Mielkes skrivbordsstol. Den 9 november är datum för både Kristallnatten och Berlinmurens fall. Vad nazism och kommunism faktiskt var blir väldigt tydligt.

Hemma har valrörelsen redan börjat. Centerpartiet, som numera spelar högerytter, varnar för röda gubbar i en uppskruvad kampanj: ”Den 9 november är det 20 år sedan Berlinmuren föll och kommunismen kollapsade. Men i Sverige kan de gamla kommunisterna efter nästa års val för första gången ta plats i en svensk regering.”

Om Berlin, totalitära samhällssystem och röda och gröna gubbar skriver jag i senaste numret av tidskriften Tiden. Du kan också läsa resten av krönikan här nedanför:

Men vilket val är det frågan om? Det var ju 1928 som kosacken med knutpiska red in i svensk politik under rubriken ”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar på Moskva. På en annan högeraffisch såldes kvinnor som sexslavar. Så skulle det bli om socialdemokraterna fick regeringsmakten.

Skräckpropagandan gick hem. Socialdemokraterna förlorade 15 mandat och högerledaren amiral Arvid Lindman blev statsminister. Men det hemska skedde ändå fyra år senare. Efter valet 1932 bildade Per Albin Hansson regering – med bondeförbundets stöd. Istället för Gulag fick vi kohandel och folkhem.

1928 hade socialdemokratin gjort sig sårbar genom ett valtekniskt samarbete med SKP. Det exploaterades av högern för att länka ihop socialdemokraterna med bolsjevikerna i Sovjet. Nu har det rödgröna samarbetet öppnat för samma sorts guilt by association. Ohly minister – en demokratisk styggelse!

Det är bara det att alla partier har någon gammal benhög i garderoben, och försöker man öppna andras kanske man pekar in i sin egen. Centerns agenda var t.ex. länge mer eller mindre antisemitisk och rasistisk. Några skrap på ytan visar ett ganska solkigt förflutet.

1933 skrev bondeförbundet i sitt program om det nödvändiga i ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Formuleringen bestod till 1946. Partiets tidningar använde ord som ”judelakejer”.

Bondeförbundaren Otto Wallén är den ende som öppet har kallat sig antisemit i Sveriges riksdag. Tillsammans med kollegan Axel Hansson-Rubbenstad deltog han i den antisemitiska kampanjen ”Mota Moses i grind”. Och i kommunalvalen 1938 samverkade partiet med fascistiska Sveriges Nationella Förbund.

Den 9 november det året organiserade nazisterna Kristallnatten; hundratals judar mördades, synagogor brändes och judiska butiker plundrades i Berlin och andra tyska städer. Ett par månader senare stod Wallén i riksdagens talarstol och varnade för att släppa in judiska flyktingar: ”Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam… låt oss behålla det svenska blodet rent!”

Är det kanske läge att utfärda varning för grön gubbe? Jag tror inte det. Dagens centerpartister är rassar lika lite som moderna vänsterpartister hyllar Stalin. Men om man åkallar historien och riktar en demokratisk bannstråle mot andra får man finna sig i att egna synder dras fram i ljuset. Det ska förresten bli intressant att se vad Anders Björnsson, som just skriver centerns historia, kommer fram till.

Åter till Berlin. Efter 1990 ville västtyska myndigheter likrikta vägmärken och signaler i det återförenade Tysklands. Die Ampelmann, den lilla populära figuren på östtyska trafikljus, skulle bort. Det ledde till proteststorm och en massrörelse för ampelmannens bevarande. Myndigheterna fick backa.

Die Ampelmann är tillsammans med Trabanten nästan det enda i DDR som har blivit kult i väst. Idag syns han överallt på Berlins gator och övergångsställen, och har även migrerat till västtyska städer. Han lyser nämligen bättre och syns tydligare än sina västkusiner. Så kan det gå med röda och gröna gubbar.

Inlägget postades måndag 30 november 2009 klockan 12:28 e m och finns under Diskuterat, Historiskt, Politiskt, Publicerat. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.