Träffat någon medborgare på senaste tiden? Inte? Nänä, jag misstänkte nog det. Medborgarna blir nämligen både fler och fler räknat som antal invånare, och samtidigt allt färre räknat i det intresse som kan räkna med från samhällets olika företrädare.
Det politiska tilltalet har förändrats under senare år. När politiker och tjänstemän adresserar sina uppdragsgivare talar man regelmässigt om oss som användare, brukare, skattebetalare och t.o.m. som kunder. Väljare är också OK. Men medborgare, icke. Medlemmar som blir supportrar är en del i samma trend.
Resten av den hör krönikan finns i tidskriften Tiden. Du kan också fortsätta läsa här nedanför:
Medborgaren har blivit en konstig raritet från det förgångna. Envisas man att använda ordet i politiska sammanhang är det garanterat någon som börjar skruva på sig, som om man sagt något skamligt. Att marknaden inte vill erkänna oss som medborgare är kanske mera begripligt.
Medborgaren är inte längre politiskt korrekt. En bekant med försänkningar i regeringskansliet berättade nyligen att man medvetet har börjat utesluta begreppet från politiska dokument. Det anses nämligen diskriminerande mot de alltfler människor som bor i Sverige men inte är svenska medborgare.
Resonemanget låter minst sagt skruvat. Jag misstänker därför, på goda grunder, att det är någon helt annanstans som skon klämmer. Det juridiska medborgarskapet kanske exkluderar om det tolkas strikt. Men i vidare betydelse ju står medborgarskap för idén om den fria och självständiga människan utrustad med universella rättigheter.
Och det är just denna människa har blivit farlig, som tycks hota våra vanligaste systembevarare. Tjänstemän tycker inte om medborgare. De är besvärliga och kommer bara med av massa krav på insyn och delaktighet. Mycket bättre med beskedliga användare eller passiva brukare. Eller varför inte kunder.
Politiker umgås hellre väljare eller skattebetalare. Väljaren utövar sina plikter på valdagen vart fjärde år. Däremellan förväntas han eller hon hålla käften och låta de valda sköta sitt jobb i fred. Medborgaren lägger sig i mellan valen och kräver att få ha ett ord med i laget när besluten fattas. Mycket irriterande för de professionella beslutsfattarna!
Den kompakta ovilja mot att genomföra även så blygsamma reformer som utökade möjligheter till medborgarinitiativ inom den representativa demokratins ramar är talande. Gärna chat med kommunalrådet, men inga rådslag eller omröstningar som hotar den rådande maktordningen genom att släppa in medborgarna på de folkvaldas exklusiva domäner. Så kan läget sammanfattas.
Jag lyssnade för några dagar sedan på Bengt Göransson, som påminde om att politiken får helt annorlunda innehåll beroende på om den utformas med medborgaren eller skattebetalaren i fokus. Medborgaren kan se utanför sig själv och bryr sig om helheten. Skattebetalaren antas tänka som en investerare som förväntar sig största möjliga valuta på sina egna satsade pengar.
Medborgare, citizen, citoyen är ett begrepp med anor från upplysningen och Franska revolutionen. När människor vägrade att betraktas som undersåtar och började kräva medborgerliga rättigheter förändrades samhället i grunden. Maktens källa var inte längre börd och rikedom, eller given av gud. Den fanns i idén om varje människas lika värde. Därmed föll gamla auktoriteter som käglor.
I ett demokratiskt samhälle är medborgaren politikens centrala aktör. Tar man bort medborgaren reduceras politiken till en marknadsplats eller en arena där klienter möter sin patron. Att det finns starka krafter som medvetet vill ha det så i en tid när demokratin själv sätts på undantag, anses för dyr eller för långsam eller helt enkelt för, tja demokratisk behöver man inte tvivla på.
Men medborgaren är lyckligtvis en envis art som vägrar att låta sig trängas ut av kunder och skattebetalare. Därför kan vi se hur medborgarnas engagemang nu söker sig nya vägar förbi partier och parlament. Om de inte blir insläppta i politikens finrum skapar de sina egna mötesplatser - igår Folkets hus, idag Facebook.
Inlägg (RSS)