Med monarkin följer sådana vanföreställningar och vidskepelser som upplysningen ville rensa ut. Den troende monarkisten vill se kungamakten och kungens person som någonting heligt, upphöjt över vanliga människor och i direkt förbindelse med sådana magiska krafter som Gud, Historien eller Nationen.

Att acceptera detta grumliga tänkande är att frivilligt göra sig mindre, hålla tillbaks sig själv som fri och jämlik medborgare, och inta rollen som bugande eller flaggviftande undersåte. Därav den dumdryghet som praktiserande monarkister i regel utstrålar. Några rationella argument har de ju inte.

Om monarkin som gör oss mindre, och om varför man inte kan vara både undersåte och medborgare handlar min krönika i senaste numret av tidskriften Tiden. Du kan också läsa den här nedanför:

Läs resten av inlägget »