15 år efter Internets genombrott är nätet fortfarande en farlig plats där laglöshet och moralupplösning råder. Senast i den långa raden av överhetspersoner som vill lagstifta bort nätets alla hemskheter är Drottning Silvia. I veckan har hon beviljat Ekot en exklusiv intervju och då passat på att kräva förbud för barnpornografi på Internet. Inte för att ladda ner bilder. Det är förbjudet sedan ett antal år. Utan för att titta.

Silvas engagemang för utsatta barn är utmärkt. Men hennes moralpanik skapar problem av minst tre skäl. För det första slår hon in öppna dörrar. På nätet är det i praktiken inte möjligt att titta på barnporr utan att först ladda ner bilderna till webbläsarens cachminne. Därmed borde man i princip ha gjort sig skyldig till innehav, vilket alltså redan är straffbelagt. I teknisk mening riskerar en titt-lag därmed att mest bli ett symboliskt slag i luften.

För det andra skapar hon farliga prejudikat för andra att börja förbjuda ditt eller datt som man anser det olämpligt för medborgarna att titta på. Vänner av ordning har under 1900-talet med skrämmande regelbundenhet återkommit med krav på censuringripanden mot olika konstriktningar som man tyckt illa om. När drottningen nu vill reglera tittandet på Internet är det förstås ett kraftfullt stöd för mera censur och förbud.

För det tredje skapar Silvias utspel intrycket att det finns enkla tekniska genvägar för att lösa sociala och politiska problem. Därmed riskerar drivkrafterna bakom barnpornografin att hamna i skuggan. Istället för att bekämpa symtomen genom att skuldbelägga mediet vore det bättre om moralens högsta beskyddarinna funderade över vad som kan göras åt de verkliga orsakerna till att barn utnyttjas och exploateras sexuellt.

Om kungahuset ska uttala sig borde man kanske hålla sig till områden som man vet någonting om. Vargar och Internet hör uppenbarligen inte dit.

“FRI, NOV. 7, 2008. Obama’s Loss Traced To Lars I. Single Nonvoter Tipped Election To McCain-Palin Ticket.”

Det är fredag den 7 november 2008. Två dagar efter USA-valet. John McCain har vunnit över Barack Obama med bara en röst. Allt på grund av att en enda väljare inte utnyttjade sin rösträtt. Denna icke-röstare är du, och nu fördöms du av uppretade människor som kräver ditt huvud på ett fat, medan George W. Bush hyllar dig i TV.

Videoklippet är gjort som ett nyhetsinslag i den fiktiva TV-kanalen CNNBC. Länken mejlas till din e-postlåda. Ditt eget namn har lagts in i rubriker och textremsor, som mycket realistiskt redigeras ihop med kommentarer och riktiga TV-bilder. Resultatet är skrämmande verkligt. Och säkert ett effektivt sätt att få iväg tveksamma väljare till vallokalena.

Historien om Obamas sorgliga förlust är nog det originellaste, fräckaste och smartaste inslaget i en valkampanj på väldigt länge. Och det kommer inte ens från Obamas kampanj, utan från progressiva nätverket MoveOn.org. ”It’s a great, fun, scary way to remind everyone you know to vote”, säger MoveOn. Självklart kan du skicka egna skräddarsydda versioner till dina vänner.

Dagens Industris magasin diEgo presenterar den nya jag-generationen, 80-talisterna som påstår vara på gång att ta över både lite här och där. Reklamen på stan vädjar öppet till oss att tänka på oss själva först. “Bjud någon du tycker om. Nyhet! Choklad bara för dig”, säger Marabous affischman (ser han inte ut som en 80-talist?) och statliga Apoteket kör kampanjen “Ta hand om dig lite extra” med 15 procent rabatt på två utvalda ta-hand-om-dig produkter.

Men är det inte något som låter lite konstigt här, som om budskapet var uttänkt i en tid före finanskrisen när ohämmad egoism var OK och världen fortfarande programmerad att oreglerad konkurrens var det högsta goda. Nu har vi sett slutet på den eran och början på en annan. Vilket betyder att även reklamen kanske måste lära sig att tala ett nytt språk: Ta-hand-om-oss produkter?

Ryktet om dagstidningens död är betydligt överdrivet. Få medier har någonsin lagt sig ner för att dö som en gång dinosaurierna, med undantag möjligen för röksignaler. Ändå frodas föreställningen om att nya medier omedelbart ska ta död på sina föregångare. Om detta skriver jag i senaste numret av tidskriften Tiden. Texten kan du också läsa här nedanför.

Igår igen. Morden i Midsummer (”Samla hela serien!”) med Expressen. Och köper man Aftonbladet får man Asterix & Obelix. En annan dag någon DVD med Hugh Grant, eller valda delar ur världslitteraturens klassiker. Vi måste mutas, numera, för att köpa kvällstidningarna. Det räcker inte med med de nyheter och skvaller som redaktionen lyckas gräva upp på egen hand.

Man kan undra vad det gör med självkänslan att arbeta på ett medium som tror så lite på sin egen förmåga, vars löpsedlar skriker ”vårt innehåll suger, men om du köper oss ändå får du en DVD!” Fast å andra sidan, det är ju glädjande att kvällspressen har blivit kulturspridare på gamla dagar. Man tycker bara att det vore enklare att köpa DVD:n/boken direkt, utan att behöva ta omvägen över tidningskiosken.

Läs resten av inlägget »

Kommer någon ihåg skolans gamla stillfilmer, de där banden som plingade när man skulle byta bild? Nu finns en klassisk stillfilm om Olof Palme - “En vecka med statsministern. Några glimtar från regeringschefens arbete” - utlagd på webbplatsen olofpalme.org i digital form. Om du har Flash Player installerad på datorn är det bara att klicka igång filmen och njuta av ljud och bild från en tid som just flytt.

Hur kom det sig att den tidiga arbetarrörelsen i Sverige var så fientligt inställd till den nya tidens massmedier - trots att de flesta av rörelsens frontfigurer faktiskt var journalister? Den intressanta frågan ställs i en ny antologi, “Medier och politik. Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet“, som ges ut av Statens ljud och bildarkiv i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

I boken ger sig historiker, filmvetare och mediehistoriker på att förklara förklara hur arbetarrörelsen ? landets mest inflytelserika politiska aktör under förra seklet ? reformerade sitt förhållningssätt till medierna. I åtta kronologiskt upplagda artiklar diskuteras de senaste hundra årens politiska mediebruk i Sverige ? från storstrejken 1909 till valbloggar 2006 ? med fokus på arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.

Mitt eget bidrag handlar om politikens multimedialisering under 1990-talet och det tidiga 2000-talet, en process som jag menar har osäkrat det tidigare så förutsägbara förhållandet mellan politik och medier och gett nya kommunikativa redskap både åt politiska partier och åt medborgarna själva. Att det politiska landskapet har blivit mera mångfaldigt, oförutsägbart och föränderligt är kanske den nya medieteknikens långsiktiga bidrag till politikens, och därmed till demokratins, förnyelse:

“Mot medvetna webbpolitiker och etablerade webbjournalister står alltså en växande skara mer eller mindre fristående politiska bloggare. Utfallet av denna dragkamp om nya arenor är osäkert men kan mycket väl bli vägledande för de politiska partiernas framtid. Den dynamiska bloggosfären tycks i alla fall ha bevisat att yrkesverksamma journalister och etablerade mediahus inte längre har någon självklar ensamrätt på journalistik, eller partier och heltidspolitiker på politik.”

Som bonus får läsaren två DVD-skivor med flera av de filmer som diskuteras i boken, bl.a. klassiska valfilmer som “Skattefria Andersson“. Skivorna innehåller sammanlagt mer än sex timmar rörligt bildmaterial producerat för eller av den svenska arbetarrörelsen.

Journalistik, nätet och maktens ordningar. Så heter en ny antologi från Institutet för mediestudier (sim(o)). Temat är vilka konsekvenser Internet med sina nya publiceringsformer i allmänhet och bloggfenomenet i synnerhet har för den traditionella journalistiken, för publiken och för medierna som sådana. Är det fråga om en revolution på medieområdet när den nyaste tekniken verkar öppna många möjligheter och stänger andra? Eller överskattar vi effekterna av det nya?

Tillsammans med journalisten/författaren Anders R. Olsson och medieforskaren Michael Karlsson diskuterar jag frågor som offentlighet, interaktivitet och segregation. Mitt eget bidrag till antologin har rubriken “I avbloggningens tid” och tar sitt avstamp i påståendet om att bloggen redan har sett sin bästa tid, ett påstående som jag menar är klart förhastat. Så här lyder slutmeningen:

“I regioner där mänskliga rättigheter kränks och yttrandefriheten kringskärs är bloggare ibland de enda ”riktiga” journalisterna. Att Iran är ett av världens mest bloggtäta länder visar att avbloggningen nog mest är ett fenomen som hör hemma i Stockholms innerstad.”

Nummer 4, 2006 av tidskriften Media i fokus är ute (äntligen, får man väl säga). Temat den här gången är den mediala klassen. Ur innehållet:

Medieeliten i Sverige
I det här numret av Media i fokus inleder vi ett tema, som kommer att bli återkommande. Vi har kallat temat ”Den mediala klassen”. Syftet är att sätta fokus på ett fenomen som inte diskuteras så mycket, knappast alls: journalistikens och medias utveckling till en separat samhällsklass med sina egna regler, värderingar och normer - och med sin egen styrande elit.

Du ska bo i Bromma eller på Söder, semestra på Dalarö, komma ur medelklassen, ha lagom flexibla värderingar och gärna känna Thorbjörn Larsson. Så skulle man kunna sammanfatta Eva-Lotta Hulténs långa essä om den svenska medieeliten, som dominerar det här numret av Media i fokus.

Den uteblivna uppgörelsen: Bollhusmännen och högern
Ola Larsmo har läst Sverker Lindströms text om de köpta pennorna i Media i fokus nr. 3, 2006 och funnit saker att tillägga. I den här kommentaren visar han på ett direkt samband mellan högerextrema, antisemitiska kretsar under svenskt 30-tal och efterkrigstidens politiska opinionsbildning på högerkanten.

Sista striden det är? TV-marknaden i Europa blir privat
Mats Engström följer upp sin text från förra numret om hur privata riskkapitalister, med EU-kommissionens goda minne, håller på att ta makten över TV-distributionen i Europa. I den här uppföljningen fortsätter han berättelsen om det europeiska medielandskapets omvandling, nu med fokus på hur även innehållet i våra TV-kanaler alltmer kommer att styras av riskkapitalbolagen.

Numret kommenteras av bloggaren Jonas Morian. Det var också underlag för en debatt mellan Eva-Lotta Hultén, Maja Aase, chefredaktör på journalistförbundets tidning Journalisten och Rolf van den Brink. chefredaktör på Dagens Media, i P1-programmet Publicerat i den 17 februari. Göran Greider skriver om numret under rubriken “Demokratisk härdsmälta” på Dagens Nyheters kultursida den 13 mars. En intervj av Tamás Gergely med Eva-Lotta Hultén finns på InternationellaBiblioteket.se.